Ai
1 Sa e bukur je, o mikja ime, sa e bukur je!
Si pëllumba sytë e tu
për nën vellon tënde,
flokët e tu si tufë dhish,
shpatit të Gileadit,
2 dhëmbët e tu si tufë delesh të qethura,
të gjitha dalë nga larja,
mbarsur me binjakë,
se asnjëra s'mbet pa pjellë.
3 Porsi fije të kuqe janë buzët e tua
e joshëse goja jote.
Porsi thelë shege janë mollëzat e tua
për nën vellon tënde.
4 Qafa jote, si kulla e Davidit,
ndërtuar me shtresa,
ku varen një mijë shqyte
me tërë mburojat e burrave trimoshë.
5 Dy gjinjtë e tu si dy kaproj
binjakë të drenushës,
kullotës ndër lilakë.
6 Pa pushuar era e ditës
e para se të zhduken hijet,
do të shkoj mbi malin e mirrës
e mbi kodrën e temjanit.
7 Krejt e bukur je, o mikja ime,
e asnjë të metë ti s'ke.
8 Me mua, o nuse,
me mua nga Libani eja,
zbrit nga maja e Amanasë,
nga majat e Senirit e Hermonit,
nga strofujt e luanëve,
nga malet e leopardëve.
9 Ti ma vodhe zemrën,
motërza ime, nuse,
ti ma vodhe zemrën
veç me një shikim,
veç me njërin varg
të gushores sate.
10 Sa të këndshme janë
ato dhelet e tua,
o motërza ime, nuse!
Më dehëse se vera
janë dhelet e tua.
Të mermë vajrat e tu
mbi të gjitha erëzat.
11 Buzët e tua si hoje pikojnë, o nuse,
nën gjuhë mjaltë ke e qumësht,
porsi erë Libani era e petkut tënd.
12 Kopsht i ndryrë je ti, o motërza ime, nuse,
kopsht i ndryrë je ti e gurrë e vulosur.
13 Njomëzat e tua janë kopsht shegësh
me fryte të zgjedhura, me këna e nard,
14 me nard e shafran,
shavar e kanellë,
me çdo bimë temjani, mirre, aloeje
e me tëra kryeerëzat.
15 Burimi i kopshtit,
gurra e ujit të gjallë
që rrjedh nga Libani!
Ajo
16 Ngrihu, o murrlan,
eja ti, o jugë,
fryni në kopshtin tim,
që t'i përhapen erëzat
e brenda kopshtit të vet
të vijë i shtrenjti im
e t'i hajë ai
frytet më të mira.
1 Ἰδοὺ εἶ καλή, ἡ πλησίον μου, ἰδοὺ εἶ καλή.
ὀφθαλμοί σου περιστεραὶ
ἐκτὸς τῆς σιωπήσεώς σου.
τρίχωμά σου ὡς ἀγέλαι τῶν αἰγῶν,
αἳ ἀπεκαλύφθησαν ἀπὸ τοῦ Γαλααδ.
2 ὀδόντες σου ὡς ἀγέλαι τῶν κεκαρμένων,
αἳ ἀνέβησαν ἀπὸ τοῦ λουτροῦ,
αἱ πᾶσαι διδυμεύουσαι,
καὶ ἀτεκνοῦσα οὐκ ἔστιν ἐν αὐταῖς.
3 ὡς σπαρτίον τὸ κόκκινον χείλη σου,
καὶ ἡ λαλιά σου ὡραία.
ὡς λέπυρον τῆς ῥόας μῆλόν σου
ἐκτὸς τῆς σιωπήσεώς σου.
4 ὡς πύργος Δαυιδ τράχηλός σου
ὁ ᾠκοδομημένος εἰς θαλπιωθ·
χίλιοι θυρεοὶ κρέμανται ἐπ᾽ αὐτόν,
πᾶσαι βολίδες τῶν δυνατῶν.
5 δύο μαστοί σου ὡς δύο νεβροὶ δίδυμοι δορκάδος
οἱ νεμόμενοι ἐν κρίνοις.
6 ἕως οὗ διαπνεύσῃ ἡ ἡμέρα καὶ κινηθῶσιν αἱ σκιαί,
πορεύσομαι ἐμαυτῷ πρὸς τὸ ὄρος τῆς σμύρνης
καὶ πρὸς τὸν βουνὸν τοῦ Λιβάνου.
7 ὅλη καλὴ εἶ, ἡ πλησίον μου, καὶ μῶμος οὐκ ἔστιν ἐν σοί.
8 Δεῦρο ἀπὸ Λιβάνου, νύμφη, δεῦρο ἀπὸ Λιβάνου·
ἐλεύσῃ καὶ διελεύσῃ ἀπὸ ἀρχῆς πίστεως,
ἀπὸ κεφαλῆς Σανιρ καὶ Ερμων,
ἀπὸ μανδρῶν λεόντων, ἀπὸ ὀρέων παρδάλεων.
9 Ἐκαρδίωσας ἡμᾶς, ἀδελφή μου νύμφη,
ἐκαρδίωσας ἡμᾶς ἑνὶ ἀπὸ ὀφθαλμῶν σου,
ἐν μιᾷ ἐνθέματι τραχήλου σου.
10 τί ἐκαλλιώθησαν μαστοί σου, ἀδελφή μου νύμφη,
τί ἐκαλλιώθησαν μαστοί σου ἀπὸ οἴνου;
καὶ ὀσμὴ ἱματίων σου ὑπὲρ πάντα τὰ ἀρώματα.
11 κηρίον ἀποστάζουσιν χείλη σου, νύμφη,
μέλι καὶ γάλα ὑπὸ τὴν γλῶσσάν σου,
καὶ ὀσμὴ ἱματίων σου ὡς ὀσμὴ Λιβάνου.
12 Κῆπος κεκλεισμένος ἀδελφή μου νύμφη,
κῆπος κεκλεισμένος, πηγὴ ἐσφραγισμένη·
13 ἀποστολαί σου παράδεισος ῥοῶν μετὰ καρποῦ ἀκροδρύων,
κύπροι μετὰ νάρδων,
14 νάρδος καὶ κρόκος,
κάλαμος καὶ κιννάμωμον
μετὰ πάντων ξύλων τοῦ Λιβάνου,
σμύρνα αλωθ μετὰ πάντων πρώτων μύρων,
15 πηγὴ κήπων, φρέαρ ὕδατος ζῶντος
καὶ ῥοιζοῦντος ἀπὸ τοῦ Λιβάνου.
16 Ἐξεγέρθητι, βορρᾶ, καὶ ἔρχου, νότε,
διάπνευσον κῆπόν μου, καὶ ῥευσάτωσαν ἀρώματά μου·
καταβήτω ἀδελφιδός μου εἰς κῆπον αὐτοῦ
καὶ φαγέτω καρπὸν ἀκροδρύων αὐτοῦ.